Igår fyllde mamma 60 och efter kalaset kutade jag, syrran och hennes kille Magnus milen. Jag kände mig rätt fräsch och gick som vanligt ut för hårt, drog upp tempot till 5,5 min/km och syrran nyttjade så klart detta och gick förbi och iväg efter drygt 2 km. Rycket kom i Snusbacken mellan Bockhammar och Skinnskatteberg. Efter ytterligare någon kilometer gick även Magnus förbi när jag var tvungen att promenera lite.
Jag har problem när det blir mycket stigningar med mina 100 minus 6 kilo. Det värker i smalben, benhinnor o allt vad det nu är. Mjölksyra och domningar också. Jag gick om vartannat, stannade till och med för stretchning vid ett tillfälle.
Det kändes kasst. Och milen under timmen var långt borta.
Men sedan hände något. Efter 5,5 km vänder det nedåt och under återstående del av milen avverkas varje kilometer på under 6 minuter. Jag tar igen tid! Och jag tar igen på Magnus eftersom jag några hundra meter innan mål får vittring. Hinner dock inte ikapp.
Syrran vinner på 54 minuter om jag minns rätt, Magnus på drygt 58 och jag på knappt 59 minuter.
Efter några minuters vila är alla pigga för jogg hem (ca 2 km). Jag känner mig grymt fräsch och springer på bra vilket bådar gott inför kommande halvmaror, orienteringstävlingar och cykelturer.
Summa summarum. Syrran är stark. Magnus starkare än jag trodde. Jag tror dock att jag tar syrran i början av juli när vi springer Jordgubbsloppets halvmara (21 km) i Jättendal. Varför? Jag har bättre uthållighet.
Mamma fyller 60 år.
