Mountainbike.nu

Efter drygt 16 månaders frånvaro kommer här ett livstecken på bloggen med en bildvisning från augusti förra året. Var nämligen där och kutade min första marathon även om kuta är ett kraftuttryck i sammanhanget. Har riktigt mycket härliga bilder så det var en utmaning att banta ned till rimlig mängd till detta inlägg.

Efter en smidig flygning med WOW Air från Västerås flygplats landade vi på Keflaviks flygplats på Island på eftermiddagen den 15 augusti. Transfer till hyrbilen och sedan mot lägenhetshotellet i centrala Reykjavik. Vi stannade till på Domnio’s i Hafnarfjörður.

Första kvällen i Reykjavik. På bilden ser ni Hallgrímskirkja.

Centrala Reykjavik.

Dag två var tanken att komma iväg tidigt och det gick väl bra bortsett från ett par timmars felmarginal, man är ju trött efter resan. Vi i brassade i alla fall till halvön Snæfellsnes och efter några små stopp så var det här stoppet värt lite extra uppmärksamhet. Ni ser förutom Emelie och mig vattenfallet Bjarnarfoss i bakgrunden.

Fortfarande vattenfallet Bjarnarfoss men här i lite mer i händelsernas centrum.

Fortfarande andra dagen och halvön Snæfellsnes. Här har vi åkt på en skräckinjagande väg, i alla fall enligt vissa passagerare, rakt över halvön från syd till nord över den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. På bild ser ni Emelie och lite av glaciären. Kraftig blåst och iskallt.

Fortfarande vulkanen och glaciären Snæfellsjökull.

Här har vi anlänt till norra delen av halvön Snæfellsnes i närheten av samhället Ólafsvík. Vägen har blivit bättre och vi unnar oss en kisspaus, fortfarande kraftig blåst.

Fortfarande samma dag men här vid stupen Svörtuloft längst ut på västra delen av halvön Snæfellsnes.

Fyren Svörtuloft Lighthouse.

Ny dag nu och sjön Kleifarvatn. Gårdagen blev sen och körig så nu ser vi fram emot Blå lagunen dit vi är på väg.

Återhämtning för resesällskapet i Blå lagunen.

Efter badet tog vi en liten tripp på Islands sydkust, här fiskebyn Eyrarbakki.

Ny dag igen, tredje heldagen på ön, och dagen då vi brände av turistkarusellen Golden Circle med tillägg för några egna avstickare. Här en fantastisk rast vid Islands största sjö Þingvallavatn som ni ser skymten av i bakgrunden.

Här får gejsern Strokkur ett utbrott. Strokkur får utbrott med några minuters mellanrum till skillnad mot Geysir som kan vara lugn i långa perioder.

Nytt utbrott för Strokkur.

Morsan och Emelie vid vattenfallet Gullfoss.

Vi fortsatte ungefär 50 km norr om vattenfallet Gullfoss, in på det Islandska höglandet, och vände strax söder om glaciärsjön Hvítárvatn. Från sjön rinner älven Hvítá som forsätter ned till vattenfallet Gullfoss. Det är alltså älven Hvítá som syns på bilden.

Magnus tog ett dopp i älven Hvítá. Glaciärälven Hvítá. Troligtvis max en grad Celsius.

På väg hem i Dodge Durangon i solnedgången på det Isländska höglandet, väg F35, strax norr om vattenfallet Gullfoss.

Ny dag och jag och morsan vid vattenfallet Seljalandsfoss på södra Island.

Morsan och Ludvig på Black Sand Beach.

Dagen före maran och nummerlappsupphämtning. Magnus kör röd lapp vilket innebär ett halvmarathon. Emelie var krasslig under större delen av veckan och fick spara på sina krafter under loppet tyvärr. Enbart 18 timmar kvar nu till Reykjavik Marathon 2016.

Då var dagen kommen. Lördagen den 20 augusti 2016. Nummer 513 på magen, Garmin-klockan på armen, nya Salomon-ryggan väl fastspänd och fullproppad med proviant samt min snygga Island-buff.

Här står jag i startled. Långt bak. Redo för min största utmaning hittills. Kommer kroppen att hålla? Kommer det fina vädret hålla i sig? Hur köttiga sår kommer uppstå i ljumskarna? Hur gör jag om magen rasar? Kommer batteriet i pulsklockan räcka? Frågorna var många. Svaren få. Det var ett känslosamt ögonblick. Familjen vid sidan. Emelie sjuk och besviken att inte vara med. Syrrans man i ledet för halvmaran. Fokus. Gå inte ut för hårt nu. Ingen stress. Iväg. Allt släpper. Mer fokus. Jobba enligt plan.

Här har jag tuggat på i knappt 6 km och med en fart på strax under 7 min/km. Glad att se tre svenskar bland alla nationaliteter. Sprang om dem lite senare. Kändes bra. Bara 37 km kvar… Tänk positivt. Njut av vädret. Miljön.

High five med Ludvig efter 9 km.

Nu har kroppen burit mig 19 km, 2:09 på klockan. Kroppen känns fortfarande helt ok och jag får hälsa på Emelie som är en utmärkt fotograf på alla sätt. Det har varit extremt långa raksträckor nu längs vattnet men den magnifika vyn över vattnet och berget Esja är stämningshöjande. Hälsade nyligen på Magnus på rakan i mötande fil, Magnus som vid det här laget snart passerar mållinjen. Jag börjar tänka 50 procent, men det är ett par kilometer kvar till halvan…

Det är ganska intressant hur ett lopp pendlar i välbefinnande i kropp och själ. Toppar och dalar. Här vid 32 km och 3:45 på klockan träffar jag Emelie igen och hinner avlägga snabb lägesrapport och det är en glad Jonny som kommer. Tänker att det här kan bli en bra tid en bit under fem timmar. Hur “bra” kan den bli? Här känns allt helt suveränt och känslan av att det enbart är milen kvar lurar mig och jag ligger på lite för hårt. Jag ser nu i efterhand när jag analyserar fartkurvan att jag ligger strax över 6 min/km, det är lite för snabbt. Borde vara 6:30-6:45 min/km. De flesta bakom mig i bild har troligen blivit passerade nyligen. Och de flesta kommer troligen att passera mig under den kommande timmen. Och denna tempohöjning som varar under någon kilometer kommer jag att få sota för den sista milen. Jag återkommer till det. Nu känns allt bra och jag minns varenda känsla i kropp och sinne i just det ögonblick den här bilden togs. Det var grymt!

Nu är det tungt. Riktigt tungt. Vi är ute på Reykjavik-uddens västra spets och snart vänder det äntligen mot mål. Klockan visar 36 km, tiden 4:08, och det är alltså sju kvar. 7000 meter. Det är ett varv hemma i Karlslund och lite till. Så tänker man. Hela tiden. Enkla mattetal och ekvationer blir rejäla kluringar när hjärnan inte får det syre som hade behövts. Nu börjar det kännas rejält. En känsla av utmattning, men jag gläds ändå av att jag inte har ont någonstans. Förutom lite skav. Inga köttsår. Positivt och nu vet jag att det kommer att gå vägen och det är den känslan jag har som bränsle här. Jag kommer sätta maran. På Island. Allt går. Så länge kroppen håller och det verkar den ju göra…

Upploppet. Det längsta upploppet jag någonsin upplevt. Lite som alla dårar som kutar på löpband men inte kommer framåt. Men vi backar lite. De senaste fem kilometrarna fram hit har varit tunga. Har behövt promenera under någon halvminut vid en handfull tillfällen. Det har känts i benen, börjat krampa. Det har varit en kamp mot klockan för det som för runt en timme sedan såg ut att blir en bra tid under 5 timmar har på senaste inte sett lika lovande ut. Låg på tider kring 8 min/km emellanåt. Sista 10 km tog ganska precis 70 min. Sista kilometern fram tills upploppsrakan var en riktig kamp, den kilometern kändes som tre kilometer. Räknade ned varje meter. Kollade på klockan två gånger i minuten. Sen kom den. Böjen in mot upploppet. Fantastisk känsla! Bara att avsluta med stil och slå på spurten. Tömma det absolut sista.

Gun time drygt 4:57 som ni ser om ni kollar noga på bilden. Nettotid 4:50:16. Klarade fem timmar med marginal. Om man nu kan säga att 10 minuter är bra marginal i det här sammanhanget.

Målgesten.

Det var maran. Typ som en arbetsvecka. På återhörande.