Mountainbike.nu

Med några timmars marginal är det nu en dryg vecka sedan jag gled över mållinjen på Finnmarksturen i Ludvika. Sjunde och näst sista delen av Långloppscupen.

Det var blött i marken och det stänkte en del på väg upp till Ludvika från Örebro på morgonen, men väl på plats var det uppehåll. På det nya start- och målområdet på Hillängens IP träffade jag Långloppsgubbarna Ronny och Ronald som precis som vanligt är ute i god tid och lägger in cyklarna i fållorna strax efter öppning. Lite småstressad över det la jag in min cykel så snabbt som möjligt för att inte hamna för långt efter i starten.

När starten sedan går klockan 10.00 med en rejält lång masterstart genom hela Ludvika öppnar sig himlen och regnet börjar ösa ner. Jag blir ju blöt oavsett om det regnar eller är torrt så egentligen spelar det ingen större roll rent kroppsligt. Däremot blir det halt, segt i marken och dålig sikt av regnet men det hör ju till och det är nästan så att man blir lite extra taggad när det är skitväder.

Efter masterstarten genom stan bär det av uppför och det man tidigare hört om Finnmarksturen, att det är kuperat, får man känna på ganska omgående. Jag har både Ronny och Ronald framför och precis som under Engelbrektsturen blir mitt första uppdrag att jaga ikapp. Det dröjer väl ungefär två mil innan jag tror mig skymta Ronald en bit fram och jag ökar kadensen för att se efter, och visst är det Ronald. Jag glider upp jämsides och det är en sammanbiten Ronald som trampar på i en uppförslutning utan att titta upp förrän jag påkallar uppmärksamhet. Vi småpratar lite och funderar en del över vart Ronny tagit vägen. Ronald har tappat honom ganska tidigt och jag har inte koll på om jag passerat honom eller inte, därför vet vi inte om han är bakom eller framför. Vi tar det säkra för det osäkra och ställer in oss på att han ligger framför och ökar tempot lite milen in till Ludvika. Ingen Ronny i sikte och vi passerar genom stan och trycker på ganska bra i backen ut på andra loopen. Det är ungefär här det börjar kännas att man cyklar Finnmarksturen och inte Cykelvasan.

Den första loopen norr om stan har ett par rejäla stigningar och man befinner sig länge ganska högt, men det är på den andra loopen som det blir riktigt jobbigt med många och långa stigningar med jämna mellanrum. I ett tekniskt parti en bit in på andra loopen rycker Ronald bra, han är snabbare än mig när det är stökigt. Jag har problem med stöket, blir både trött och får ont i ryggen. Jag är dock helt inställd på att jaga ikapp när det blir grus igen vilket jag också gör någon mil in i loopen. I en riktigt lång och brant stigning plockar jag meter för meter under kanske fem minuter innan jag strax innan krönet passerar Ronny och lägger en kommentar vid passeringen som jag så här i efterhand och med facit i hand borde ha skippat.

Bra försök! säger jag och trycker på lite extra när jag går förbi!

Jag höll Ronald bakom mig ett litet tag men sedan kom ett tekniskt parti och ryggont i kombination med att låren började krampa tvingade mig att svänga åt sidan när det var stökig single track för lite snabb tänjning av diverse kroppsdelar. Då passerar så klart Ronald, med bra tryck på pedalerna dessutom.

Bra försök! ropar han bakåt efter passeringen!

Ahhhhhh(!!!) det där kändes! Jag fick igen och nu började jag tvivla på mig själv och om det ens skulle vara möjligt med min ömmande kropp att hålla igen och hänga med. Jag lät Ronald få en lucka på 30-60 sekunder innan jag kom iväg igen. Tappade honom så klart ur sikte men fortsatte nöta, hade egentligen inget hopp nu att komma ikapp på nytt men jag körde på så gott jag kunde ifall att Ronald skulle börja få det jobbigt, då skulle jag vara där. Jag hade ju sett att det inte var helt pigga ben i backen tidigare när jag gled förbi så jag hade vissa förhoppningar om att han skulle krokna och jag skulle kunna komma förbi och bjuda upp en sista gång.

Körde väl kanske en 20 minuter innan jag fick syn på Ronald igen. I en backe dessutom! Nu var det dock inte vilken backe som helst utan den näst sista och kanske den segaste av dom alla. Trots lår som krampade och tvingade mig att sitta ned, jag står ju gärna i backar för att hålla tryck och avlasta ryggen, så märkte jag att jag tog meter efter meter. Nu ska jag inte bara skylla på benen, jag var rejält trött i flåset också. Men jag närmade mig i alla fall sakta, sakta. Jag kom tillslut ikapp Ronald och två andra cyklister som höll samman i en tremannagrupp. Däremot kom jag inte mer än ifatt innan jag var tvungen att ge mig och låta gruppen dra iväg igen. Ronald märkte aldrig att jag låg på “rulle” uppför här i någon minut innan jag släppte. Det var det sista jag såg av Ronald och nu visste jag att det var kört att bjuda upp till spurt på Hillängens IP.

Jag tryckte på så gott jag kunde i den sista backen, 100 meter stigning på 1500 meter, och i den sista leriga utförskörningen in mot mål. Det krampade rejält men tack och lov släppte det lite in mot upploppet så jag kunde bränna av en spurt som sig bör. Där satt så klart Ronald och mös och det hade han gjort i tre minuter!

Vi hann sitta en liten stund innan vi sedan såg Ronny på upploppet!

Det här var ett fantastiskt roligt lopp och det samarbete, den fight och de gliringar jag och Ronald hade i skogen höjde stämningen rejält samtidigt som vi blev tvungna att pressa oss till det yttersta. Det här var ingen dans på rosor precis, det var länge sedan jag var så sliten efter ett lopp som efter Finnmarksturen.

Tack Ronald och Ronny för en trevlig dag i skogen!

Jag körde i mål på tiden 03:35:41 på plats 96 av 230 i herrarnas motionsklass. Ronald hade tiden 3:32:44 och Ronny 3:45:40.

Snittade pulsen 164 slag/min vilket ger 81,6% i medel. Ni ser också höjdkurvan i grafen ovan, det gick lite upp och ned andra halvan av loppet.

Ronald och Ronny innan start.

Innan start och med sponsrad tröja från Logobike.se!

Här kommer Ronald med nummer 7280. Det här är väl ca 1-1,5 mil in i loppet när regnet fortfarande stod som spön i backen.

Och här kommer Ronny!

Här kommer jag med nummer 7250.

Tre tappra krigare efter målgång och lite solsken var vi helt klart värda!