Det är alltid lätt att skicka in en anmälan och så gjordes i slutet av förra året när jag anmälde mig till Sweden IronTrail Marathon i Kristinehamn. Med anmälan närmare ett halvår innan start tänker man att det finns god tid att komma i bra form, men månaderna går och helt plötsligt står man där på start och tänker att man borde förberett sig bättre. Precis så var det igår när starten gick i Kristinehamn. Känslan var inte bättre av att jag under veckan varit både sjuk, sliten och trött av pollen. Dagen innan var det osäkert om jag ens skulle ta mig till start och väl på start var jag osäker på hur kroppen skulle svara även om det kändes hyfsat.
Vädret var kanon, drygt 10 grader och sol, när starten gick klockan elva i Kristinehamns gästhamn vid Värnen. Kim, som föreslog anmälan till loppet, och jag tog följe på promenadstråket ut ur Kristinehamn längs Värnen. Runt 8 kilometer lättsprungen transportsträcka innan det blir stig för första gången och det bjuds upp med lite höjdmetrar. Planen var att gå i stigningarna för att spara på benen och så blev det under hela loppet.
Känslan var trots allt god även om jag låg något över normal puls på grund av att jag inte var helt kry i kroppen. Farten fick sänkas något och kilometrarna tuggades på tillsammans med Kim. Det är trevligt med långlopp i sällskap, det går att prata en del medan man lunkar fram i skogen då pulsen medvetet hålls nere och det är sällan, förutom i någon backe, som man jobbar med högre puls och andning.
Nu vet jag inte hur detaljerad jag ska bli här i bloggen men vid 20 kilometer sa magen stopp. Jag blev tvungen att lämna vägen och släppa lös både magen och Kim. Det blev ett stopp på drygt 5 minuter men när jag kom igång igen var magproblemen som bortblåsta och besvärade mig inte mer under loppet. Skönt.
Resterande halva av loppet sprang jag solo och träffade inte på några andra löpare. Jag visste att jag hade en eller två löpare bakom i fältet och tittade bakåt emellanåt men såg inte mer än stigen där jag nyss trampat. Den trevliga personalen i energistationerna blev min kontakt med mänskligheten och när jag började få krampkänningar i vaden runt 30 kilometer serverades det en saltshot vilket gav effekt.
Vid sista stationen runt 37 kilometer stod familjen och hejade vilket var en trevlig överraskning. Jag fick även rapport om att Kim låg cirka 10 minuter före och fick förhoppning att kanske kunna få kontakt. Men de sista kilometrarna genom Kristinehamn och in mot målet i gästhamnen blev sega. Jag gnetade på och att sedan få gå i mål på min första trailmara var riktigt skönt. Sluttiden på strax under 6 timmar får jag med tanke på omständigheterna vara nöjd med.
Namnet IronTrail Marathon kommer från att 10 kilometer (kilometer 15 till 25 ungefär) av sträckan följer Järnleden som är en historisk led som tidigare användes för att frakta järn från Bergslagen ned till Kristinehamn och ut i världen via Värnen.
Stort tack för ett bra arrangemang med bra start- och målområde, bra hemsida, trevliga och välfyllda energidepåer, häftig “medalj” i form av en järntacka, bra markering och välplanerad bansträckning.
Fem minuter innan start i Kristinehamns gästhamn.
Fint stigparti en dryg mil in i loppet.
Andra vätskekontrollen vid Älvbron efter drygt 14 kilometer där loppet även delar sig beroende om man springer 42,2 eller 24 kilometer.
Halvvägs (nästan) är alltid en skön känsla.
Fin stig mot Ljustjärnen vid 23 kilometer.
Ljustjärnen, 23 kilometer.
Loppet var alltid bra uppmärkt. Tappade man fokus och funderade över om man var rätt tog det inte många sekunder innan man såg en orange markering.
Trevlig med familj som hejade vid sista vätskekontrollen Hultet efter drygt 36 kilometer.
Fyller på med cola vid sista vätskekontrollen Hultet.
Ja ni förstår känslan. Kanonskönt. Försökte ta mig förbi nummer 221 men han ökade farten när jag kom ikapp då det var ett par kilometer kvar inne i Kristinehamn. Hoppas att han har extra träningsvärk idag på grund av det!
Stämmer av klockan.
Kim och jag efter målgång. Nöjda.