bockhammar

Inför helgen var jag fullt inställd på att pumpa grusväg med mountainbiken. Och när sedan söndan kom var det grått och pissigt i luften, riktigt omotiverande ni vet. Hela skallen snurrar efter anledningar att stanna inomhus. Funkar verkligen cykeln? Har jag tillräckligt bra kläder? Glömde jag inte cykelpumpen i Örebro?

Sedan börjar man tänka hur värdelös man kommer att känna sig om hela helgen passerar och en planerad cykeltur inte blir av. Man biter ihop och sticker ut.

Glömde så klart min tunna kedjeolja i Örebro och fick kleta på nån riktig smetolja från Biltema mamma hade hemma i skåpet. Bättre än inget men det sätter sig i psyket att kedjan kommer rulla extra tungt, som om inte mjuka grusvägar vore nog. Ny rutin införd, olja in kedjan direkt efter tur och tvätt så att det alltid är smörjt och klart. Ja jag vet att det är så man ska göra egentligen, men det är jobbigt. Speciellt när man förvarar cykeln i vardagsrummet.

Nåja, jag rullade iväg från Skinnskatteberg. Jag ville köra många mil grusväg och hade i förväg bestämt en tur. Problemet var väl bara att turen egentligen var för lång för rådande väderlek och årstid. Men jag tänker ju sällan speciellt långsiktigt utan brukar lösa det mesta som det kommer.

Första, andra och tredje milen flöt på fint. Hyfsade grusvägar, även om det var blött så var det hyfsat hårt i backen. Från Skinnskatteberg grusväg via sjön Dramboln, genom Ekopark Färna och över riksväg 233 till Långbjörken. Fortsatt grusväg mot Ramnäs för att innan riksväg 66 vika av norrut mot Virsbo. Väl uppe i Virsbo körde jag en kort bit på riksväg 66 för att sedan fortsätta grusväg mot Trummelsberg. Nu började det skymma snabbt och med drygt 55 kilometer i benen var det nu det började bli riktigt, riktigt jobbigt. Utmattad, kall och hungrig. Två timmar och 30 minuter sedan start.

Lyckades stilla min akuta hunger med en banan och lite torkade äppelringar. Det är ungefär i det här läget jag tidigare syftade på att jag planerar helt värdelöst. Både vad gäller mat, väderlek och mörker. Jag hade självklart inte med mig några lampor. Eller rättare sagt, jag äger inga vettiga cykellysen!

Med drygt två mil kvar blev det riktigt mörkt. Tankarna gick. Fötterna var som isbitar. Händerna likaså. Enbart ett par plusgrader i luften. Möjligheten att ringa morsan fanns. Jag ska inte höja mig själv över skyarna men jag är övertygad om att de flesta skulle ringt efter undsättning. Men jag ville inte ge upp, det är det värsta jag vet. Jag avlider hellre på en grusväg och sörplar mina sista andetag i en lerpöl. Jag drog en lägesrapport till morsan via sms, position och att jag hade ungefär en timme till stugan i Bockhammar. Jag cyklade vidare. Klockan var 16:00 och det var mörkt, näst intill svart. Man såg grusvägen två meter framför sig, men det var tyvärr inte mycket mer än så.

Fötter och fingrar frös på ännu mer. Att fötterna är kalla gör ju egentligen inte så mycket, det är mest obehagligt, men när händerna fryser så är det rätt jobbigt. Det blir en hel procedur att växla.

Grusvägen mellan Virsbo och Trummelsberg är ju inte trafikerad, den är avstängd med viltstängsel, lås och en liten dörr. Den här sträckningen fram till Trummelsberg var fruktansvärd. Vägen var mjuk och i dåligt skick, växlarna började strula och hoppade på kassetten, jag var rejält sliten med brinnande lår, och jag såg inte ett skit! En älg passerade med fem meters marginal och jag fick lite värme i en sekund. Väl framme i Trummelsberg började jag känna att jag kommer att överleva, sedan trampade jag sista milen till morsans stuga i Bockhammar. I mörker.

Det här var bland det jobbigaste jag varit med om. Mörkret gör mycket med psyket, ser man inget blir allt mycket jobbigare. Speciellt kombinerat med kyla och utmattning. Det går vingligt på vägen helt enkelt.

Spagetti och köttfärssås på älg- och fläskkött värmt på morsans kamin i stugan var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv!

Nu ska jag handla lysen, tumvantar och dubbdäck för jag har, som ni vet, ett mål att uppnå om drygt åtta månader när jag ska rulla in max 30 minuter efter segraren i Mora. Dessutom har jag fett att bränna. Det står 89 kilo på vågen nu. Bättre än 96 som i somras, men fortfarande en bit kvar.

Kör försiktigt kära läsare!

Mamma fotograferade när jag hade cyklat ungefär en mil.

Och en bild bakifrån.

Långbjörken i Ekopark Färna.

Det finns inget skönare här i livet än att komma till mammas stuga efter en lång och kall cykeltur.