Efter en dryg vecka med infektion i kroppen och inställd Mörksuggejakt kändes det skönt att komma iväg till Digerberget igår eftermiddag för en vända i det fina vädret, solsken och drygt 20 grader.
Jag har sedan jag börja cykla mountainbike alltid haft en oro för att få slut på vatten under mina turer och köra torrt. Därför har jag nästan alltid kört med min Camelbak och vissa varma dagar även kombinerat med flaskor på långturer, det handlar då om drygt fyra liter vatten totalt. Det är litei överkant för ett 3-4-timmarspass. Nu svettas jag mer än många men jag måste trots det vänja mig att inte behöva släpa så mycket vatten hela tiden, det är framför allt tungt för ryggen. Under långpass bör man dricka lite och ofta, redan i början av passet innan man känner sig törstig. Så igår laddade jag två halvlitersflaskor och körde iväg på en, som var tanken, tuff tretimmarstur. Det är betydligt mindre vatten än jag brukar ha med mig när jag kör med Camelbaken.
Trampade iväg från Digerberget på Bergslagstramp-leden Svart 8 (Kilsbergsturen) och det flöt på bra, kändes bra i kroppen efter sjukfrånvaron och de första 25 kilometrarna fram till Nya Dammen bjöd på bra träning i bra tempo. Var där på 1:50 och med hälften av vattnet kvar när knappt hälften av den planerade rutten återstod. Vätsketestet fungerade alltså bra så här långt.
Planen med turen var inställt på Rusakulan och den härliga stigen ned på baksidan, ville filma den med GoPro-kameran. Men vid Nya Dammen small det rejält i skogen när mitt nya bakdäck havererade fullt, kraftigt och rejält.
Gissade först på en vanlig punka men när jag skulle kränga på däcket igen efter slangbytet såg jag att däcket var trasigt. Testade att pumpa upp slangen men det gick inte att få i tillräckligt mycket luft för att hålla kvar slangen i däcket och samtidigt kunna cykla vidare. Började promenera, 14 kilometer till bilen. I mountainbikeskor, på grusväg. Ja ni förstår.
Promenerade därefter några 100 meter och började få upp syre i hjärnan igen när jag fick den brillianta idén att skifta fram- och bakdäck. Framdäcket kan man ju köra med väldigt lågt däcktryck utan att det blir pannkaka. Det fungerade och jag kunde sakta rulla de 14 kilometrarna grusväg tillbaka till bilen på en dryg timme. Skönt!
Och hur kunde då däcket smälla tänker ni nu. Jag är ganska säker på att däcket inte satt på fälgen som det borde. När jag skiftade till mina nya Race King innan Lida Loop så måste jag ha slarvat och inte krängt på däcket ordentligt på fälgen vid ventilen. Det är troligen också anledningen till att bakdäcket vobblat lite och att navet nu börjat glappa igen trots att det nyligen servades med nya lager. Slarvigt, värdelöst och typiskt mig. Men misstag får man göra en gång om man samtidigt lär sig något och inte gör om det kan vi väl säga som tröst.
Trevlig helg!
Fint i skogen nu, här mellan Lisselängen och Rysstorget.
Svettigt slangbyte.
Trasigt däck.
Däckbyte, skiftade fram/backdäck.
Rullade sakta med slangen utputandes.
Så här gick det att cykla…
Glömde stänga av klockan, därför är det markerat ned till Örebro. Tid och distans stämmer dock med passet.
